Denne poet fascinerar

Vi vet att Hjalmar Gullberg föddes före äktenskapet som son till en ung grosshandlare i karriären och hans sekreterare, och att  han utackorderades till familjen Gullberg, som levde under enkla levnadsförhållanden. När sonen var två år ingick hans biologiska föräldrar äktenskap och de bosatte sig vid Gustav Adolfs torg i det hus där företaget också fanns.

Sonen tog de dock aldrig tillbaka. Det hände att föräldrarna besökte honom, och att han fick komma på besök hos dem. Den yttersta orsaken till dessa visiter ville man i det längsta dölja för omvärden och för pojken. Men i sina egna anletsdrag såg sonen spår av det egentliga förhållandet, och han var lik den "farbror" som han då och då fick träffa. I en länge opublicerad dikt skrev han:

"För att jag inte var som andra.
För att mitt hem var inte här,
kunde jag i min kvällsbön klandra
den gud som haver barnen kär.

Jag visste vad man inte visste
jag visste förrän jag blev stor
att jag om pappas säd gått miste
och mamma aldrig varit mor.

Någonting drog mig ut i kvällen,
lust efter vad och flykt från vad?
Hemlängtan till förbjudna ställen,
de andras fönster i en stad.

I gatljus utan rullgardiner
såg jag hur de förströdde sig,
och greps av hat mot det som skiner
och hat mot dem som födde mig.

Jag smög mig upp i deras trappa
ett barnporträtt av husets värd.
Så rusade jag hem till pappa
men teg om blodets tiggarfärd.

Än skyr jag hos mig anletsdragen,
för att jag icke deras fått
som gav mig från den första dagen
en kärlek som är utan mått."

I hemmet som var enkelt men inte fattigt fick han god omvårdnad och kärlek. Musiken var viktig i familjen och Hjalmar var intresserad av musik, fiolen var hans instrument .

Sången och tystnaden fick en ny innebörd för honom under hans sista år, då han skrev de dikter som han kallade; "Musik ur nederlaget";

"Ord ur en mun som inte själv kan tala,
en konst som mer är vädjan och dekor
än konst, är vad jag bjuder de verbala
resterna av en bildprakt som förgår."

Så lyder slutstrofen i den första dikten i hans diktsamling:"Ögon Läppar"
Orden  är nedtecknade av Greta Thott hans trolovade. Hjalmar Gullberg låg i respirator på Södersjukhuset i Stockholm våren 1959. Under en tid hade han levt med en livshotande förlamningssjukdom i halsmuskulaturen.
Under denna sjukdomstid händer det märkliga att han under en månads tid skriver fyrtio dikter. Skrev gjorde han egentligen inte, för endast med ansträngning kunde han föra pennan med stora spretiga bokstäver. Orden tolkades av Greta Thott som skrev ner dikterna.

Sedan diktverket "Ögon, Läppar" kommit ut skrev Hjalmar Gullberg bara några få dikter. En av de sista var en sonett som han tillägnade Greta Thott. De avslutande stroferna handlade om poeten som blev stum."

"Hur många nätter i ett gavelrum
du för min skull våndats och fällt tårar
förstod blott din poet. Och han låg stum.
Nu stapplar jag stödd på din arm och spårar
tecken i snön, en vårs mysterium
Finns det en vår för oss, en vår bland vårar?"

Det fanns ännu en vår, den sista.
När sommaren stod som vackrast, den 19 juli 1961 dog en stor poet.

En poet

"Jag vill, jag måste bli skald."

Orden är Hjalmar Gullbergs. Han föddes 30 maj 1898 i Malmö, där han växte upp som fosterbarn hos diversearbetaren Beng Gullberg och hans hustru Elsa.
Den mångåriga ovisstheten om hans rätta börd och ursprung orsakade den identitetskonflikt och främlingskap, som klangbotten för stora delar av hans diktning.

Redan 1919 började Hjalmar Gullberg skriva poesi. "Jag hör musik och letar efter orden" är formuleringen han fann för att förklara hur hans dikt blev till. I dikter om diktandet framställde han ofta inspirationsögonblicket som en plötslig och oförklarlig upplevelse av musikalisk natur. En ton, en rytm,  en melodi, kommen som från ingenstans, eller från en annan värld, når hans inre lyssnande öra och låter sig så småningom uttryckas i ord och bli till dikt. Fenomenet är tydligt återgivet  i ett par strofer från slutet av tjugotalet:
"Det händer att bland gråa hus
man hör en ton,
som inte fanns i gatans brus
men kom ifrån en region av ljus.

Man glömmer var man går, 
man går på måfå bara, 
I förbund med detta som man ej förstår
och vet knappt riktigt vad man vill,
det är en sådan stund
en sång blir till".

Den musikaliska ingivelsen är ett tema som återkommer med variationer genom hela Gullbergs författarskap. I dikten "Fiolsträng" vittnar han om en plötslig musik i "dvalan" och om den sträng i sitt inre som han anförtrotts att spela dikter på.
Ett exempel är dikten "Till en näktergal i Malmö." Den skrevs på Allmänna sjukhuset i hans födelsestad. Fågelsången utanför fönstret gav ton åt dikten:
"I Sjukhusparken hänger månens lykta;
det glittrar genom rullgardinens dok.
Nu lyssnar alla sorgsna och betrykta
till Höga visan ur naturens bok.
Den störste sångaren på denna jorden
har kommit för att skingra våra kval.
Jag hör musik och letar efter orden.
Sjung näktergal, min hemstads näktergal!"

"Jag hör musik och letar efter orden" var för Hjalmar Gullberg en formel för diktens födelse. Och lyssnandet och tystnaden var sångens förutsättning.
"Här ligger jag, en fånge mellan lakan,
och lyssnar i en mörklagd paviljong.
Jag älskar mörkret och jag älskar vakan,
jag älskar tystnaden som blir till sång."

I dikten Till en näktergal i Malmö handlar det inte bara om "tystnaden som blir till sång" utan också en tystnad som sluter sig som hemligheten kring författarens dunkla börd.
"Från vilket paradis är stämman lånad
som tränger in i rummet där jag bor?
Så sjöng du, när jag föddes i din månad,
en förtvivlad kvinna som blev mor.
En majnatt hände det som ingen visste;
vår stora hemlighet kom ingen åt.
Den som försökte spåra oss tog miste.
i toner dränkte du min första gråt."

Det är en strof om ett hemligt samförstånd, en oåtkomlig gemenskap, mellan den nyfödde och sångfågeln, inte mellan mor och son. De biografiska fakta som författaren här både antyder och förtiger är sedan länge välkända.


Ett diktaröde som fängslar.

Källa: Wikipedia

Människors möte

"Låt mig idag få ett lyckosamt möte".  1 Mos 24:12

Ett böneord från Abrahams tid anger temat.
Författaren Hjalmar Gullberg ger under rubriken "Människors möte" en talande beskrivning av hur bönen från  Abrahams dagar äger aktualitet i varje tid.
I enkelhet formulerar Gullberg några av det lyckosamma mötets kännetecken:

" Om i ödslig skog
 ångest mig betog
 kunde ett flyktigt möte
 vara befrielse nog."

"Giva om vägen besked
 därpå skiljas i fred
 sådant var främlingars möte
 enligt uråldrig sed."

"Byta ett ord eller två
 gjorde det lätt att gå.
 Alla människors möte
 borde vara så."

Jag tror att dikten kan göra det naturligt för många att be just så: Låt mig i dag få ett lyckosamt möte!Ångestens ödsliga skog kan te sig mycket olika för den ene och den andre. För några  kan Abrahams tjänare Eliesers bön - "Låt mig i dag få ett lyckosamt möte" - kännas inaktuell. Dagen som ligger framför förefaller tillrättalagd. Arbetsschemat, så långt man känner till, ger inga oroande förebud om bekymmersamma möten.

Men två människors vägar korsas mycket sällan på lika villkor. Ömtåliga sköra livsöden passerar de flesta av oss varje dag. Din upptäckt att det förhåller sig så kan vara svaret du får, om du lånar böneorden från Abrahams tid.

För andra människor denna dag kan ångestens ödsliga skog vara en obehaglig verklighet. Är du en av dem som vaknat i dag på morgonen i ensamhet, i yttre eller inre mening är du väl förtrogen  med dessa bekymmer?

Ta det lägliga tillfället i akt att be om ett lyckosamt möte. Herren kan bereda dig befrielse nog redan genom att du får dela din ensamhet med Honom. Ett flyktigt möte med Gud i bönen kan gömma mycken oväntad rikedom. Det kan innebära att du öppnar din famn mot dagen och de människor som du möter.

Bön
Herre låt mig denna dag
få ett lyckosamt möte
med de människor
Du för i min väg.
Amen.

Du är unik

och du är DU.
Man tänker inte ofta på det, men det är egentligen fantastiskt. Det är någonting att ta till sig och glädjas över. Inte bara så att våra fingeravtryck skiljer sig åt, utan vi är verkligen unika. Det finns ingen annan i hela skapelsen som är som du.

Det skulle vara trist om alla var lika varandra, om ingenting skiljde, om alla tyckte och tänkte likadant. Men som väl är, så är varje människa unik. Du är du och jag är jag.
Med alla fel och brister, förtjänster och möjligheter, så har vi en plats i skapelsen och enligt kristen tro är vi menade till något.

Sångförfattaren Ingemar Olsson skriver:
"Du vet väl om att du är värdefull,
att du är viktig här och nu,
att du är älskad för din egen skull,
för ingen annan är som du."       Psalm 791

Vi ser hur Jesus använder kärlekens vakande ögon i mötet med människor. Han är förtrogen med både viskningar och rop ur djupen. Han kan också under tystnad dela gemenskapen med de sina. Allt detta beskrivs som ett uttryck för hans kärlek till oss.

Hur ska vi få syn på oss själva som värdefulla?
Ja, inte går det genom att stå och titta sig själv i spegeln och absolut inte på äldre dar. Nej, det ska nog till en annan spegel. Den finns. Guds ord - som en spegel. Där ser vi hur Gud ser på oss. Och det är just i hans ögon, som vi är värdefulla, "Du är dyrbar i mina ögon."  Jes.43:4

Jesus berättar för oss t ex om arbetarna i vingården - du vet de som börjat arbeta alldeles i slutet av arbetsdagen fick lika stor dagspenning som de som arbetat hela dagen. Förklaringen? Jo, vingårdens herre älskade alla lika. För honom var alla lika värdefulla.  Matt.20:1-16

Det är denna kärlek som är det starka bandet mellan Gud och oss. Och det är när vi får upp ögonen för denna kärlek, som Gud alltså har till oss, som vi fattar att vi är värdefulla för honom.

Lyssnadets glädje

Bibelns sanningar innehåller det som Gud har beslutat för att möjliggöra och genomföra vår räddning. Tron hävdar med envis tillit, att tillvaron inte är slumpartad. Människan är inte utslängd i en ekande tomhet. Det finns en intention.

Gud är inte lik den ointresserade som ser med en flyktig blick på våra mer eller mindre misslyckade liv och tittar bort. Han ser, bekräftar och leder den människa som söker honom.

Sedd bekräftad och upprättad, det är ett mönster som passar in vid varje människas möte med Gud. Mitt i vår jordiska historia handlar hela tiden Gud. Det är framför allt  d e t  Bibeln berättar om. Och genom denna berättelse om Guds handlande får jag veta något som jag inte kan få veta på annat sätt, men som jag behöver veta för min räddning/frälsning.

Gud vill, att vi ska bli räddade och komma till insikt om sanningen. Det här med räddningen är inte bara en möjlighet från Guds sida. Det är hans djupaste önskan. Han vill att vi ska inse sanningen, inte bara om oss själva utan om honom och hans kärlek till hela världen.

Gud talar till oss om sitt handlande. I detta handlande är Jesus centralgestalten. Om honom först och sist är det som Bibeln berättar, och utan det bibliska budskapet skulle jag inte lärt känna honom.

Jesus säger:"Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv." Joh 3:16.

Det verkligt spännande är hur Bibeln ser på mig. Detta otroliga att här finns det vittnesbörd om att jag räknas, att det finns förväntningar på mig, att NÅGON bryr sig om, att han "som fanns före bergen
och molnen, före havet och vindarna", som Per Lagerkvist skriver, inte har glömt mig, att jag får tro att jag är älskad. När jag inser detta fylls jag av lyssnandets glädje.

Gud,
din vilja med mig och alla människor är förunderlig.
Du har många vägar för oss
och ser varje enskild människas villkor.
Hjälp mig att ta emot den räddning du vill för mig
och att vara öppen för ditt ords glädjerika sanning.

Viktigt att lyssna till ORDET

Den som talar och menar sig ha något viktigt att säga - hon/han söker att nå ett lyssnande öra. För meningen är ju, att någon ska höra vad man har att säga.

Men även om orden går fram - även om någon hör så vet man också, att höra inte är alldeles enkelt. Man hör ljuden och orden, men ljuden kommer inte längre än till hörselgångarna. De försvinner liksom ut igen. Lyssnaren var för okoncentrerad. Det blev ett passivt hörande. Men ska hörandet bli en väg till förnyelse i en människas liv, då innebär det aktivitet. Och engagemang att tänka igenom vad man hör.

Att höra Guds ord är i Bibeln inte bara att låta orden gå in genom öronen utan att låta det tränga in i hjärtat.
Jungfru Maria, som är ett föredöme för oss i lyssnande, hon "gömde och begrundade orden i sitt hjärta." Luk. 2:19

För många människor har Guds ord blivit ett livsbehov. Per Lagerkvist skriver om den bibelläsande modern:
"Nu vänder mor sitt bibelblad
och följer skriften rad för rad
där Herrens gärning träder fram
så dunkel allvarsam."

Jesus sa: "Människan skall inte leva bara av bröd, utan av varje ord som utgår ur Guds mun." Matt.4:14.  Jesus säger också: "Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta". Joh.6;35.

Många människor har insett sanningen i dessa påståenden. Ordet talat eller skrivet är det som föder oss till nytt liv - livet i gemenskap med Jesus.
Är vi ett lyssnande folk i vårt land, eller har den svenska sekulariseringen fört oss så långt från tilliten till Guds ord och andliga seder? Det vore tragiskt om det bibliska perspektivet alldeles förbleknar i vår gemenskap och Bibelns värderingar förvandlas till ett stycke historia.

Författaren Hjalmar Gullberg skrev en gång:
"Jag var ej den som följde er med spott
det är av vikt att somliga går undan
det är av vikt att riket har ett slott
för andakt och begrundan".

Gullberg menar att de är viktigt med en kyrka för bön, lovsång och lyssnande - uthålligt och troget.

Vad är det egentligen som är viktigt att lyssna till? Ja, det handlar om "ett glädjande budskap". Vad evangeliet om Jesus egentligen handlar om är att Gud har sänt sin Son till världen, för att rädda den. Han har kommit för att; "frambära ett glädjebud till de fattiga, förkunna frihet för de fångna
och syn för de blinda".

I evangeliet ligger att få möta en, som inte vill trampa ner utan lyfta upp, inte såra och skada, utan hela och förbinda, inte ställa orimliga krav utan i stället öppna famnen.
Genom att lyssna till Guds ord, sätter vi Gud i centrum i våra liv. När det sker i tro blir det ett dagligt uttryck för vårt förhållande till Gud.

Per Lagerkvist fortsätter sin skildring av den bibelläsande modern:
"Men när hans ord syns allför stort
och allt för väldigt det han gjort,
då sitter hon i skymningen
och finner frid i den".

Det levande Ordet

"Aldrig har någon talat som han". Joh 7:46
Det sa lyssnande människor om Jesus, som själv är det levande Ordet.
Detta ord är inte döda bokstäver - utan verksamma ord.

Tänk vad ord kan betyda, ord kan ha en väldig kraft i sig.
Tänk alla ord vi använder dagligen. Ord med vilka vi kan göra människor glada eller ledsna.

Ord som kan falla ned som små frön i vårt inre, slå rot och börja växa. De styr ofta  vårt sätt att tänka och det vi gör.
Helga Henschen skriver i en dikt:
"Ord kan bli solar
Ord kan bli floder
Ord kan störta tyranner."

Ett uppmuntrande och ett vänligt ord kan få oss att räta på ryggen och ge oss självförtroende.
Men ord kan också bli likt ogräs hos oss, de blir till skada för oss själva och andra.

Vardagsnyansernas mästare i den svenska lyriken Hjalmar Gullberg skriver om vad samtal människor emellan betyder i dikten Människors möte:
"Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå
alla människors möte
borde vara så."

Vi har fått det levande ordet både att ta till oss själva och räcka vidare till våra medmänniskor. I Guds ord möter vi Gud själv. Ordet talar om för oss hurudan han är, genom Jesus Kristus lär vi känna honom, och vi upptäcker att han frågar efter oss människor.

Vi möts i gudstjänster för att tilltalet från Gud ska finna oss med sitt erbjudande om frälsning.
Och hur skulle det som Gud vill säga oss ha nått fram till oss om vi inte hade Bibeln, denna
kärleksförklaring från honom till oss.
Jesus säger: "De ord som jag har talat till er är ande och liv". Joh.6:63.
Paulus skriver: "Evangelium är Guds kraft till frälsning." Rom.1:16.

När Ordet tas emot som det vill tas emot, då tömmer det ut sin inneboende kapacitet
och blir till frälsning, ny kraft och nytt liv för den som tar emot det i tro.
Det är det som är det förunderliga med gudsordet och som skiljer det från människoord.
Det verkar så som Gud vill - han som talar det. Det är inte säkert att det verkar med en gång.
Det verkar långsiktigt ibland.

För en liten människa blir orden, när hon omadresserar dem till sig själv en sällsam kraft, som ger tro och framtidshopp. Ordet har verkat - det har blivit Guds levande ord.